Vad det innebär att vara en sökare

 
 
Jag är hemma efter en helg i Purmoskogarna. Jag arrangerade ett lajv, tillsammans med två fantastiska individer till medspelledare. Det är en upplevelse jag kommer skriva mer om i ett senare inlägg (samma tid, samma kanal) men just nu är jag för trött för att flumma om det.
 
Så, uh, jag flummar om att vara en sökare istället. Jei me?
 
Why be sane when you can be beautiful?
 
Videon där uppe resonerade hårt med min själ. Efter lajvet i helgen stannade jag, C, J, M, L, A, K och C hos A:s villa i Oravais. Det var en kväll av bastubad, avkoppling, ångest, känslor, avslöjanden och vänskap. Något som kom fram hårt, åtminstone för mig, var behovet av förändring.
 
Vi pratade mycket om det i går. Vi vidrörde ämnet ofta, även om vi kanske aldrig pratade om det helt ut. Det handlade om förändring, om oss, och om vår omgivnings reaktioner på det hela.
 
Det är ett farligt och skrämmande steg, att vilja förändra sig själv. Om man inleder en process av sökande - vare sig det är om sin sexualitet, om en flytt till en främmande stad, om sin plats i sin förening eller om sin tro - så kommer man känna ångest och rädsla. Det hör till. Speciellt är man rädd för att inte bli accepterad som den man är - av sina vänner, av sin familj, sina föräldrar.
 
Och det är det som gör oss till sökare. Vi har trots den rädslan vågat ta det där sista steget ut i det okända. Vi har vågat möta vår omgivnings dömanden. We rage, we rage against the dying of the light, som de sade i videon ovan. Vi drivs av en eld, av en vilja till förändring och utforskning.
 
Jag har accepterat den delen av mig själv nu. Jag känner fortfarande ångest, men mest av allt känner jag vreden som driver mig framåt. Och den vreden kommer jag leva gott på länge.
 
Som sagt...
Allmänt, Confessions | |
Upp