Confessions, del ett

 
Låtsas att jag sa något kul här, okej? Det känns bättre då. 
 
Jag sitter på jobbet och har ångest.
 
Kunde inte sova i natt för jag satt bara uppe och hyperventilerade, grät och försökte få bort smärtan ur bröstet. Jag kom ibland på mig själv med att inte andas. Det som verkligen skrämde mig var att jag fick tvinga mig själv till att ta ett andetag igen. 
 
Jag skakar i hela kroppen, för jag vet att då jag är så här så är jag en sådan förbannad börda för mina vänner, min fästmö och de i min närhet. Jag frågar dem hela tiden om allt är okej, om jag sårat dem, varför de är sura på mig fast de inte är det, om jag kan göra något för att hjälpa till... 
 
... Och vet ni vad som gör mest ont? Det att jag inser att jag är en sån satans självisk idiot, för det att jag frågar så gör ju att jag själv börjar må lite bättre. 
Allmänt, Confessions, Psykisk ohälsa | |
Upp