Weltschmerz
Jag har sett en hel del människor fråga sig vad som händer med världen de senaste dagarna. De är rädda och de frågar sig vad de kan göra för att hindra det hemska från att ske - som Nice, militärkupper eller skjutna poliser. "Går världen under" börjar bli en skrämmande vanlig fråga.
Jag förstår den känslan. Jag kämpar mot den själv. Men i dag då jag gick hem från jobbet tog jag tillfället i akt att bara njuta av naturen. Jag tog in det skvalpande vattnet vid Brändö bro, den molniga himlen som stod i brand av solnedgången och den lätt slitna stadsmiljön här i Vasa.
Och jag insåg att vår värld inte är så jävla tokig ändå.
Får jag komma med en liten bit livskrisdom? Pretty please?
Äh, jag gör det ändå.
Vår värld kan tyckas vara hemsk, men det är för att vi bara ser en viss bit av helhetsbilden då vi följer med de stora händelserna ute i världen. Vi ser inte hela sanningen. Vi ser inte alla små mirakel som hela tiden sker, vi ser inte alla goda nyheter som hela tiden händer och vi tar oss inte tid att reflektera över världen.
Vi lever i en verklighetstunnel och ser inte förbi den. Det vi då missar är att världen inte är så jäkla illa som vi tror, utan att den är så mycket härligare, så mycket vackrare, så mycket hemskare och så mycket mera omständigare än vi någonsin kan tro.
Good night, you magnificent bastard.