Vad det innebär att vara en sökare

 
 
Jag är hemma efter en helg i Purmoskogarna. Jag arrangerade ett lajv, tillsammans med två fantastiska individer till medspelledare. Det är en upplevelse jag kommer skriva mer om i ett senare inlägg (samma tid, samma kanal) men just nu är jag för trött för att flumma om det.
 
Så, uh, jag flummar om att vara en sökare istället. Jei me?
 
Why be sane when you can be beautiful?
 
Videon där uppe resonerade hårt med min själ. Efter lajvet i helgen stannade jag, C, J, M, L, A, K och C hos A:s villa i Oravais. Det var en kväll av bastubad, avkoppling, ångest, känslor, avslöjanden och vänskap. Något som kom fram hårt, åtminstone för mig, var behovet av förändring.
 
Vi pratade mycket om det i går. Vi vidrörde ämnet ofta, även om vi kanske aldrig pratade om det helt ut. Det handlade om förändring, om oss, och om vår omgivnings reaktioner på det hela.
 
Det är ett farligt och skrämmande steg, att vilja förändra sig själv. Om man inleder en process av sökande - vare sig det är om sin sexualitet, om en flytt till en främmande stad, om sin plats i sin förening eller om sin tro - så kommer man känna ångest och rädsla. Det hör till. Speciellt är man rädd för att inte bli accepterad som den man är - av sina vänner, av sin familj, sina föräldrar.
 
Och det är det som gör oss till sökare. Vi har trots den rädslan vågat ta det där sista steget ut i det okända. Vi har vågat möta vår omgivnings dömanden. We rage, we rage against the dying of the light, som de sade i videon ovan. Vi drivs av en eld, av en vilja till förändring och utforskning.
 
Jag har accepterat den delen av mig själv nu. Jag känner fortfarande ångest, men mest av allt känner jag vreden som driver mig framåt. Och den vreden kommer jag leva gott på länge.
 
Som sagt...
Allmänt, Confessions | | Kommentera |

Confessions, del ett

 
Låtsas att jag sa något kul här, okej? Det känns bättre då. 
 
Jag sitter på jobbet och har ångest.
 
Kunde inte sova i natt för jag satt bara uppe och hyperventilerade, grät och försökte få bort smärtan ur bröstet. Jag kom ibland på mig själv med att inte andas. Det som verkligen skrämde mig var att jag fick tvinga mig själv till att ta ett andetag igen. 
 
Jag skakar i hela kroppen, för jag vet att då jag är så här så är jag en sådan förbannad börda för mina vänner, min fästmö och de i min närhet. Jag frågar dem hela tiden om allt är okej, om jag sårat dem, varför de är sura på mig fast de inte är det, om jag kan göra något för att hjälpa till... 
 
... Och vet ni vad som gör mest ont? Det att jag inser att jag är en sån satans självisk idiot, för det att jag frågar så gör ju att jag själv börjar må lite bättre. 
Allmänt, Confessions, Psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp